Hur mycket kan man älska en hund? Del 1

De som aldrig levt nära en hund kan ha svårt att förstå relationen mellan en hund och dess människa. Den ordlösa kärleken som kan kännas lika stark som en mellanmänsklig relation. Eller kan den det? Hur mycket får man älska sin hund och varför är det just hunden och människan som levt sida vid sida sedan stenåldern? I en artikelserie på tre delar försöker vi reda ut hur stark kärleken mellan hund och människa kan vara.

De flesta hundarna i dagens Sverige är självklara familjemedlemmar. De sover i våra sängar, går på dagis, följer med på semestrar. För många människor som lever ensamma är hunden den allra viktigaste livspartnern. Det är ingen tvekan om att vi människor älskar vår bästa vän hunden. Men varför är det just hunden vi människor hyser så starka känslor för och hur viktig kan relationen till hunden vara?
I första delen av vår artikelserie "Hur mycket kan man älska en hund" söker vi svar med Per Jensen, professor i etologi som bland annat är känd för böckerna Hunden som skäms och Hur smart är din hund? och Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi och författare - just nu aktuell med boken Hur svårt kan det va'? En liten bok om pedagogik för hundinstruktörer och träningskompisar skriven ihop med Eva Bodfäldt. 

Varför människa + hund?

-Människan och hunden har vuxit ihop rent evolutionärt på ett ojämförligt sätt, säger Per Jensen. Vårt band till hunden och deras band till oss är djupt rotat i arvsmassa och kultur hos båda arterna. Genom historien har de hundar som haft starkast band till människor lämnat störst avkomma. Hunden är genetiskt programmerad att tycka om oss.

Åsa Nilsonne tror att detta är en av anledningarna till att vi blir så fästa vid våra hundar. 

- Hunden är specialiserad på att fungera tillsammans med oss människorDet finns mycket hundar gör som vi uppskattar. Jag tror att något av det viktigaste är att de ger oss sin uppmärksamhet. Hunden är ständigt sysselsatt med att läsa av oss, se på oss, lyssna på oss.  

Men hur har det blivit så?

Forskningen visar att människan och hunden har en 15 000-årig historia ihop. Redan under stenåldern började domesticeringen av vargen - förändringen en vild djurart genomgår när den blir ett husdjur. Dessförinnan hade människan och vargen levt i ett nära samliv i ytterligare 15-20 000 år.
Enligt Per Jensen hittade just människan och vargen varandra för att vi har ett så pass likartat socialt liv och för att båda är starkt samarbetande däggdjur.
- Vi passade helt enkelt ihop och vargarna slog följe med våra förfäder under många tusen år innan människan tog kontroll över reproduktionen och på så sätt började domesticeringen av hundenDomesticeringen av hunden föregick också jordbruket med många tusen år så banden mellan oss var redan från början helt annorlunda än det som sedan skulle komma mellan de matproducerande djuren och oss.

Hunden som livspartner

Genom historien har hundarna varit viktiga för oss i allt från jakt till beskydd men idag är de flesta stadshundarnas viktigaste uppgift att ge oss sällskap. I undersökning efter undersökning kan vi läsa om hur hunden gör oss lyckligare, lugnare och friskare. I en undersökning från Manimalis uppger 95 procent av alla barn som har sällskapsdjur sitt djur som en av de tio viktigaste relationerna. Men i vilken utsträckning är det egentligen accepterat i samhällets ögon att en vuxen människa har sin allra viktigaste relation med en hund?
Åsa Nilsonne menar att olika relationer fyller olika funktioner för oss människor. 

- Relationer är viktiga på olika sätt. En person som har sin viktigaste känslomässiga relation med sin hund kan ha sin viktigaste intellektuella relation med en annan människa, och ha roligast tillsammans med en tredje människa. Sedan får vi ju fundera på vad alternativet är. Det är inte säkert att den som har en stark känslomässig relation till hunden skulle vända sig till en annan människa om hunden försvann, snarare skulle effekten kunna bli att den personen blev utan någon att dela sina innersta tankar med, sova med och lita på. ”Samhället” eller kyrkan, eller partiet har ju historiskt sett gärna lagt sig i vår känslor och berättat vem vi får tycka om och vem vi inte får tycka om. Det tycker jag att de ska låta bli.

Hur blir vi då så fästa vid hunden? Många hundägare beskriver nästan en förälskelse till hunden och instagram svämmar över av hundkonton

- Visst kan vi känna oss förälskade i en hund, säger Åsa. En känslomässig relation startar ofta så, och det är ju ofta just för den känslomässiga relationen som vi skaffar hunden. Vi dras till dem vi blir förälskade i, vi uppmärksammar dem, vi är intresserade av allt de gör. Vi kan inte sluta tänka på dem. Vi tycker om allt vi ser när vi tittar på dem. Vi tar hundratals nästan identiska foton, och vill inte slänga ett enda. Vi gör med en valp som med ett spädbarn - snusar på den, smeker den, förundras över hur smått och sött allting är. I bästa fall slår närhetshormonet oxytocin till hos både människan och hunden, vilket gör det lättare för oss att gå in i en trygg och glädjerik relation.

Oxytocin är en substans i hjärnan som frigörs vid vänlig, fysisk beröring. Av oxytocinet blir vi lugnare, får mindre ångest och sänkt blodtryck. Beröring frisätter oxytocin hos både hund och människa och skapar känslomässiga band mellan individer. Hormonet tros vara en av anledningarna till att hundägare mår bättre än hundlösa.Men givetvis är det mer hos hunden som får oss att må bra.

- Hunden är oftast en okritisk följeslagare, vilket kan vara mycket vilsamt, säger Åsa. Barn som får läsa för hundar lär förbättra sin läsning fortare än barn som läser för människan vilket anses bero på att hunden inte kritiserar, inte rättar. Den är pålitlig - spelar inte bort pengar bakom ryggen på oss, chattar inte med andra på nätet, döljer ingenting för oss. Den berättar aldrig vad vi har sagt till den. Klagar inte på oss när den träffar andra hundar.

Vi kan spekulera i att medelåldern hos förstagångsföderskor blir högre och att hunden i vissa fall blir ett substitut för barn eller en partner. Men Åsa tror att många olika sorters personer kan skapa en väldigt stark relation till sin hund.

- Jag tycker mig ha träffat alla sorter - varma, utåtriktade människor som har lätt att tycka om både människor och djur, och som älskar sina hundar. Andra som inte har så många mänskliga kontakter (frivilligt eller ofrivilligt) och som också bygger en mycket stark känslomässig relation till hunden. För många blir relationen särskilt stark när människan och hunden utför ett arbete tillsammans - jägaren och jakthunden, polisen och polishunden. Jag tror att öppenheten för en ny relation, längtan efter att få lära känna en ny individ, ökar sannolikheten att relationen kan växa och blomstra.

Hur mycket kan man då älska sin hund? En del hundägare jämför till och med kärleken till hunden med kärleken till de egna barnen. Är det möjligt att kärleken kan vara lika stark?

- Jag tror att den kan vara det för många, säger Per Jensen. Men för de flesta går det nog ändå en skiljelinje mellan de egna barnen och den egna hunden. Det kanske kan vara lika starka känslor, men de kanske är av ett något annorlunda slag.

Åsa Nilsonne är inne på samma spår

- Både barn och hundar väcker starka känslor hos oss. Båda kan vara nästan outhärdligt irriterande, och båda kan fylla oss med så mycket kärlek att vi nästan tror att den inte kan få plats i kroppen. Jag tror att hunden kan väcka lika stor kärlek som ett barn i stunden, men om det börjar brinna kommer vi ändå att rädda barnet först. Inte för att styrkan i kärleken är mindre intensiv, utan därför att kärleken är mångfacetterad, och barnet har oftast fler fasetter än hunden.

En kärlek som måste ta slut

Kanske ligger något i att vi vet att relationen till hunden är tidsbegränsad som både gör den starkare och begränsar den. Hunden kan bara vara vår livspartner under en begränsad tid eftersom de har så mycket kortare livslängd än vi. 

- För en del personer är detta så svårt att de låter bli att skaffa hund - de vill inte utsätta sig för den oundvikliga sorgen när det är dags att säga farväl, säger Åsa Nilsonne. För mig blir hundens relativt korta liv en ständig påminnelse om att inte slarva bort den tid jag har. Det gäller både tiden med hundarna som nu är 7 och 9 år, och tiden med familj och vänner. Det lär vara vanligt att människor säger ”om jag dör” - mina hundar påminner mig om att säga ”när jag dör”, och det tycker jag är bra.



Nästa vecka fortsätter vi att undersöka människans kärlek till hunden tillsammans med filosof Sofia Jeppsson.

 

Vad tycker du om artikeln och hur känner du för din hund? Berätta för oss, vi är intresserade av din relation med din hund, skriv till oss och berätta på ebba@pawplace.se så kanske vi snart berättar din historia.

 

 

 

 

 

Artikel av Ebba Bjelkholm

Pawplace1 Comment